Bajskväll

Jag tror att det här är sämsta kvällen någonsin. Jag brukar ha samma kväll lite då och då, och börjar känna igen den, och den suger alltid lika mycket.

Jag har ingenting att göra och är för grinig och uttråkad för att lyckas hitta på något eller hänga med på något.

Jag hatar fredagar innan jobbhelger.
Jag hatar jobbhelger.

Jag hatar att min hårddisk inte fungerar, och jag hatar verkligen att jag saknar någon som kan hjälpa mig att laga den.

Skithelvetes fanskap till ex som låtsas vara en bra människa för att sedan överge en och bli dykinstruktör i Thailand.

Allt suger.

(Idag bestämdes det att vi måste sluta ha ångest i mars. Så det verkar som att jag passar på att ha så mycket ångest som möjligt nu medan jag har chansen, i några timmar till.)

Hulken

Idag när jag klev upp sa Anna: "Vill du ha på dig de nya gröna strumpbyxorna?" Och självklart sa jag ja.

Så idag har hela Stockholm fått se mig med jättegröna Hulk-ben.

Verkligen hela Stockholm dessutom, för idag har jag varit väldigt duktig på årsmålet 2008: att uppleva Stockholm. Eller vad sägs om tre caféer, shopping från Beyond Retro och Record Hunter till NK och Stureplan, och besök på fem olika stadsdelar på en och samma dag?

Plus att jag började dagen med världens flummigaste telepati-experiment på uni imorse.

Sockerbakis

Oscarsgalan, alltså. Årets soffevent? Eller i alla fall årets längsta soffhäng.

I förberedelse för en sex timmars-tv-sändning, började vi bunkra upp med snacks flera timmar i förväg, på tre olika håll. Detta resulterade i att Dyvinge bidrog med: tre liter cola, tre liter glass och en stor chokladkaka, Annika tog med sig fyra liter cola och flera kilo lösgodis, och Julian dök upp med 1.5 liter cola och fyra chipspåsar med tillhörande dip.

Tippningslappar delades ut till alla, mössor stickades hejvilt av farmor Annika, Dyvinge bjöd som vanligt på allt på Tradera, och jag och Annika tvingade till och med i oss en hel kopp äckelkaffe, uppesittarkvällen till ära.

Och innan vi visste ordet av det var det dags! Två timmars skum amerikansk förshow och så var klockan plötsligt halv tre och galan var igång.

Det visar sig att allt är roligt mitt i natten efter att ha smaskat i sig några hekto socker. Vi fnissar åt allas tacktal och Jenny mobbar allas uttal. Vi väntade en hel natt på att Marion Cottillard skulle säga "experience" en gång till, men förgäves.

Jag och Annika fick huvudvärk av sockerchocken och tyckte att en bra lösning var att ta en Ipren och fortsätta plöja igenom snackshögarna.

Tippningen gick alldeles toppen (i alla fall för mig) och vi skrattade i hundra år när Annika, som inte fick en enda rätt på galans tre första timmar ungefär, bytte bort Gyllene kompassen som svar efter att vi trackat henne för att ha valt alkoholiserade polarbjörnar som bästa specialeffekter. Men. Tydligen gillar Oscarsjuryng alkoholiserade polarbjörnar.

Vi skrattade verkligen i hundra år åt det mesta.

Kvällens mesta citat var "Det finns ju en anledning till att den blev nominerade", och "Varför kan du inte tänka lite först?".

Halv sju däckade jag, och halv elva var det dags att gå upp och gå till uni. Det var ungefär då jag lärde mig att man inte behöver alkohol för att bli bakis. Huvudvärk, skakande, och en puls på minst fjorton tusen. Mm, cola.

Jag får två parallella sms från Annika och Anna som båda utropar: "Sockerbakis!"

Ja.

Något jag reflekterade över under psykologiföreläsningen (för att lyssna i tre timmar på pladder om neuroner och synapser är tråkigt och sockerchock är roligt):

Om man lindrar alkoholbaksmallor med socker och fett, hur lindrar man då bäst en baksmälla från överdrivet socker- och fettintag? Är det dags att plocka fram vodkan, eller?

Famillen H***

"Romanläsningen är för själen, vad opium är för kroppen: ett oavbrutet fortsatt bruk därav försvagar och skadar"